Tough skin... Yet bleeds within...

Jag blir så förbannad!!!
Idag ringde Martin mig vid 12 tiden och frågade, gråtandes, om jag kunde komma och hämta honom för han hade ont. Visst sa jag och frågade i samma mening var och varför han hade ont. Jag har blivit slagen grät han.. Men vad faaaaan!! Ja, sa jag, jag skall bara hoppa i min kläder, gick ju i mina myskläder här hemma, gå till rektorn så kommer jag dit.

Bytte snabbt om och slängde mig i bilen och drog in som ett jehu till skolan. Kommer in till rektor mfl och där sitter Martin gråtandes med Kenneth som sällskap. Han har en bula strax över tinningen på vänster sida i ansiktet och ett rött och blått märke strax under tinningen på samma sida. Skinnflådd på handen där attackeraren borrat in sina naglar.

Denna gång var det nior som först gastat gliringar till Martin i matsalen, de brukar visst göra detta dagligen fick jag veta. Martin hade ignorerat detta och sedan han ätit klart hade han och Kenneth gått till fritidsgården. När de stod där inne vid en dator på fritidsgården så hade en nia först kommit och sparkat Martin i baken.

Martin och Kenneth valde att ignorera detta med och skulle istället gå därifrån. Då kommer dessa och spärrar utgången för Martin som då försöker ta sig förbi genom att fösa undan denne. Det lyckades inte utan denna tar Martin i nacken och slänger in honom med ansiktet före in i dörrposten. Då utdelar Martin till sist ett slag för att komma loss men lyckas inte utan får ännu en smäll i ansiktet själv.

Resultatet blev en bula och märken runt tinningen och huvudvärka samt illamående. När jag hämtade honom så åkte vi till vårdcentralen för dokumentation och för att kolla så att han inte fått en hjärnskakning på köpet. Han blev undersökt och hemskickad med order om att vara observant på om han blir yr igen ¨, blir mer illamående eller rent av börjar kräkas så måste vi omgående in till läkare.

Vi valde sedan att ordna med presenterna till familjefesten som är imorgon i Horred så nu har vi detta ur världen. På hemvägen så hade Kenneth slutat skolan så vi plockade upp honom så han och Martin kan umgås en stund. Det är sannerligen tur och guld värt att Kenneth funnits med Martin då dessa misshandlar ägt rum. Han har verkligen hjälpt Martin och stöttat honom igenom detta.

Nu är vi hemkomna och har ätit middag. Jag sitter och skriver detta och ungdomarna är uppe och spelar lite spel och donar. Inväntar min man och så skall jag slå in presenterna. Kanske även kolla av att det stämmer i antal nu innan vi åker så vi inte missat någon.

Jag är så in i själen sjukt trött på detta, att hela tiden slåss för att han skall kunna genomgå sin utbildning som alla andra, utan misshandel och trakasserier.
När han låg på britsen inne hos läkaren så rann hans tårar och han sa att han bara ville vara som alla andra, utan att behöva bli mobbad och någons slagpåse. Då stack det i bröstet på mig, så klart att det är jobbigt. Det är rent ut för djävligt det här!!

Nu skall jag gå och bara vara en stund, migränen kom som ett brev på posten av det här.

Uppgiven och själsligt slut...