Tough skin... Yet bleeds within...

Ja känslor har man ju hela tiden, absolut, men när det går upp och ner är det lite påfrestande. Jag känner mig ensam och övergiven helt enkelt. Maken har åkt för ännu en veckas jobb och jag är som vanligt kvar här med resten att ta i. Imorgon bitti skall jag till läkaren och ta bort leverfläckar (igen) och jag antar att jag känner lite upp och ner inför det eftersom man är livrädd att de skall visa något man inte vill ha så att säga.

Till helgen skall vi till Stockholm för styrelsemöte och jag har bokat tågbiljetter, men nu vill maken att vi tar bilen i stället så han kan vara med en vän under tiden och då vill det till att hitta hundvakt samt att kolla att det inte är något speciellt på mötet som inte grabben kan vara med för. Aja... den som lever får se sägs det ju. Jag kan ju avboka biljetterna ganska sent så då hinner man ju få klarhet i både det ena och det andra.

Satt och stickade på min ena toffla förut och var nästan klar.. hade bara intagningarna för tån kvar och då gör jag givetvis fel... ett hjärnsläpp på högsta nivå... så det var bara att repa upp hela klabbet och så får jag starta om. Att plocka upp maskor efter man repat är inte min starka sida, jag försökte ett bra tag men insåg sedan att det bara var att starta om så nu är jag lite irro på min klantighet.

Vi har varit och firat pappsens "flamma" som idag fyllde år och vi fick oss lite tårta mm. Innan dess var vi och handlade lite.

Nu är det en dusch som gäller så man är ren och fräsch när doktorn skall skära i en. Ingen hit att lukta skunk då inte.. ;)

Det är väl ändå en jädrans tur att jag skriver av mig för min egen skull... inte en käft läser ju denna i alla fall, känns ju lite kanske men men... so what, hade varit lite peppande med åtminstone 1 eller 2 läsare men icke då!

God natt önskar en deppig jag idag.